Fy f-n så jag längtar. Saknar. Det finns en plats i världen där jag klarar av att tänka när jag inte klarar av det någonannanstans. Och normalt är den platsen 45 minuter bort, nu är den ca fyra månader åt gången bort.

Jag tvivlar på att jag kommer flytta tillbaka till Norrköping. Det känns ungefär lika avlägset som att ta en kniv och köra in i magen på mig själv. Men ibland kunde jag ge allt jag äger och har (ca två resväskor och lånade möbler = alltså inte så mycket) för att kunna åka hem över en helg och krama om mina kära och lägga mig med en bok på soffan hos mormor och morfar ute i skärgårn.

Kan man inte bara få lite av allt..? Varför går det inte direktflyg? Och varför slår alltid saknaden in när man bokstavligt talat skrivit kontrakt på att inte åka hem? Jag är skitglad över mitt jobb och ser fram emot det, men varför måste alltid det enda utesluta det andra?