På bloggfronten är det torrare än ever. Jag skulle vilja glänsa lite och påstå att det är för att jag är så upptagen med studierna och sitter böjd över skolböckerna som en duktig flicka men som Bibeln säger; Du skola icke ljuga, etc etc etc.

En sak jag har funderat kring är par. Har en vän på Facebook som varit ihop med sin tjej i nån månad drygt tippar jag på, och nu har de huxflux flyttar in ihop och ska köpa katt tillsammans och hela paketet. Jag blir stressad in i benmärgen av bara tanken. Jag måste ha minst två timmar själv varje dag annars upphör min hjärna att fungera som den ska. Kärlek i all ära och jag får väl abstinens och separationsångest light minst lika fort som alla andra om andra när halva sängen kallnat men ändå. Första månaden är väl alltid rosa moln och så ulligt gulligt att villa volvo vovve dyker upp i bakhuvudet per automatik, men hur vågar folk flytta ihop sådär pang bom?

Jag tror att detta med egen lägenhet snabbt kan bli lika beroendeframkallande som snus. Eget boende-beroende, vad sägs om den? Att inte det finns som term i svenska språket är ju obegripligt. Jag vill också ha villa volvo vovve en vacker dag, men då måste jag (läs: min framtida man) bygga en liten friggebod på tomten där jag kan ha mina hundratals småprylar och kuddar och andra fluffiga mjuka saker och dit jag kan gå och sätta mig när jag vill vara för mig själv. Ett get-away, liksom. När den äkta makens superstora TV-skärmar och surroundsystem och machotendenser blir för mycket. Ja, så får det bli.