Caféägarna ska ha en eloge för sina ansträngningar att fånga våren. Här satt jag och Malin förra veckan och vi satt faktiskt en bra stund innan vi gav upp och gick in i fiket istället.
Jag vill verkligen försöka fånga våren.
Skulle önska att jag var en sån som glatt drog på mig skinnjackan och vårskorna redan nu och kvittrade i takt med fåglarna. Önskar verkligen att jag var en vårmänniska, en sån som blir lycklig in i själen vid första fågelsången och som skyndar sig ut för att njuta av solstrålarna.
Jag gör allt rätt, går dom där vårpromenaderna när solen är framme på dagen och försöker verkligen hitta det sköna i det men ljuset är så starkt. Dödsljuset, som Felix Herngren sa i Mia på Grötö.
Så känner jag. Första solstrålarna på våren ÄR dödsljuset. Tröttheten bara kastar sig över mig och gräver in klorna och släpper inte. Nu är klockan två efter skola och grupparbete och jag behöver sova för jag är så förbannat trött.
Jag släpper in hösten med glädje men våren vill jag bara sova mig igenom.
Det GÖR ont när knoppar brister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar