Det är ett intressant fenomen hur man kan vara så trött att ögonlocken faller ner hela kvällen men så fort timmen börjar smyga sig mot midnatt så försvinner tröttheten och hjärnan speedar upp sig på högvarv. Det blir liksom tankeverksamhet deluxe därinne bland dom stackars hjärncellerna.

Det är så mycket man vill. Jag vill. Utvecklas, förändras, förnyas, bryta gamla vanor, växa som människa, finna sig själv, byta livsstil, komma någonstans, tjäna pengar, lära sig mer, möta nya vänner, rycka av dom tunna trådar som binder en till sånt man egentligen Inte. Orkar. Med. Längre. och vara någorlunda oberoende och självständig, forma ett fungerande liv med den man älskar, acceptera kompromisser, vara vuxen, leva så pass bra gott och sunt att det dåliga samvetet inte knacker en på axeln och sist men inte minst en vacker dag ta sig tid och mod nog att rensa den förbannade vän-listan på det förbannade Facebook för man kan inte orkar inte vill inte ens hålla reda på födelsedagar till femhundra pers.

Det vill jag.

Men så innan jag vet ordet av står jag där igen med en halvljummen öl i handen och kallpratar/ artighetsfrågar/nickar intresserat/making conversation med någon jag kände lite halvt för fem år sen samtidigt som jag undrar om jag ska orka ställa mig i garderobskön för att få min jacka och kliva ut i friheten istället för att byta artighetsfraser med random person som jag inte minns efternamnet på.

Inatt när jag på vägen hem styrde inom McDonalds för att se om det fanns nån form av transfetter jag kunde stoppa blodkärlen fulla med mötte jag en kille jag gick i dramaklassen med i ettan på gymnasiet och vi började snacka och först formade min hjärna en suck utan ord för jag var liksom out of smalltalk för kvällen men sen när vi gick åt varsitt håll så ropade han efter mig "och vi behöver inte säga att vi ska ta en kaffe nån dag för det kommer vi ändå inte göra!" och det, mina vänner, var extremt befriande.