Det är intressant att vara tillbaka och jobba i Turkiet igen. Denna gång har jag så mycket mer erfarenhet av kulturen och insikt i hur turkarnas värderingar och åsikter ser ut. Igår hade jag en diskussion med en turkisk man om hur kvinnliga turister beter sig när dom är på semester i Turkiet och huruvida deras beteende är "billigt" eller inte, vad det säger om svenska/norska/ryska/tyska kvinnor och tjejer, och ju mer tid man tillbringar i Turkiet, desto mer förstår man varför dom ser ner på beteende som att klä sig utmanande, dricka mycket och vara lössläppt. 

Jag tycker, och det står jag för, att detta med att "ta seden dit man kommer" är något man bör respektera. Vi förväntar oss att invandrare från muslimska kulturer ska anpassa sig efter skandinaviska värderingar och då bör kanske också vi respektera att det är en väldigt annorlunda kultur vi befinner oss i när vi besöker länder som Turkiet. Man kan säga så många gånger man vill att vi lever på 2000-talet nu och att man har rätt att göra vad man vill och hur man vill även fast man är tjej, och det må så vara men så långt har inte alla städer och områden i länder som Turkiet kommit, och det är naivt att tro att man kan känna sig lika säker på att ha såna rättigheter som man har i skandinaviska kulturen.

Jag ser på de turkiska kvinnorna som givit sig åt kulturen och seden och finner sig att i det är sådan livets gång är, att bära slöja, att inte arbeta och inte sträva efter att att finna sin egen karriär eller syfte, att gifta sig ungt och vara trogen just den man som de gav sitt löfte till, och på något vis kan jag förstå deras ogillande blickar mot oss blonda, unga, skandinaviska kvinnor som slår oss in på deras revir

Ibland är det föraktfulla blickar man möts av, som verkar säga att vad är det ni vill ha, har ni inte nog, måste ni komma och klampa in i vår tillvaro? och på ett sätt har de rätt; vi vill ha så mycket mer, vi nöjer oss inte. Ingen är god nog och istället för att vara tacksamma för att möta någon som vi kan leva ett gott liv tillsammans med kastar vi honom, dem, på högen av förbrukt material, för att finna någon bättre, något mer.

Och om den dagen kommer, om vi en dag blir sittandes med insikten om att det vi inte ville nöja oss med var det bästa som nånsin skulle komma i vår väg, då klagar vi.

Som jag ser det skulle jag vilja säga att det finns tre typer av turkar; 1. dom som är vana med vår kultur och beteenden, genom till exempel att ha samarbetat med skandinaviska resebolag och har tagit det till sig. 2. dom som börjar vänja sig vid denna "friare" kultur men fortfarande har svårt att acceptera den och 3. dom som inte alls håller med om att kvinnor har samma rättigheter som män och att kvinnor ska hålla sig på sin plats.

 Vi har turen att arbeta ihop med den första kategorin här nere, men är det något jag lärt mig under förra säsongen och tagit med mig denna gång så är det att man vet aldrig vad som rör sig i tankarna på någon man nyss mött här, och att respekterar man denna kultur som man faktiskt är på besök i så får man också respekt tillbaka.