Tror jag drabbats av noen form av åldersnoja i och med att jag fyllde 23. Man är ju ingen tonåring längre, så att säga. Innan jag vet ordet av kommer jag inte vara vacker som en nyponros och fräsch som en dag längre. Min biologiska klocka tickar som en tidsinställd bomb. Jag är så babysjuk.

Bildbevis till vänster. Den bilden tog Roald av mig när jag skulle bli med han och handla present till hans nevö (systerson..?) noen dagar siden. Han valde en genser till ungen och that was that. Jag hade ju ingen unge att handla till men likevel fastnar jag på barnavdeldningen och nästan grinar över åsynen av små rosa stickade tröjor och pytte-pytte-små sockar...

Nu är kanske inte jag i den ultimata livssituationen för att fortplanta mig, med tanke på att jag är utan manlig livskamrat och snart utan jobb och inneboende på mammas och pappas soffa igen, men uansett mister jag begreppet om tid och rum när jag har ungar i närheten.

Jag liksom hör min egen röst gå upp i falsett och känner hur jag gör miner med ansiktet och hur min livmoder knackar mig på axeln (vet att det inte är biologiskt möjligt, men so to say). Jag kunde väl i det minsta få ett låne-barn? Som jag kunde låna sånn en två-tre dagar i veckan? Någon?