Idag har vi åkt skidor och det var alldeles... alldeles... underbart bortsett från att en backe var helt opistad och det ska man inte jag upprepar INTE underskatta när man har ett trasigt knä som inte lyder order för jag kunde inte svänga i den gudsförgätna djupsnön och helt plötsligt försvann mitt ena ben + pjäxa skida och hela köret ner och satt fast en halvmeter under snön och  föll baklänges och slog i huvudet och axeln och den andra skidan tappade jag vilket ledde till att det andra benet också sjönk och det var inte lätt att ta sig upp därifrån kan jag tala om.

Då ringer telefonen:
- hallå vart är du?
- jag sitter fast
- vad håller du på med?
- jamen jag sitter fast säger jag ju
- jag hör inte vad du säger prata högre
- JAG SITTER FAST!

Där låg jag och var säker på att min sista stund var kommen. Med snö innanför kläderna som långsamt smälte (snön, inte kläderna) och skidan gick inte att ta på igen så jag måtte GÅ nerför hela backen i djupsnön. Ska man ha kul får man lida pin.