Jag vet inte om det är jag som är kravstor eller om det bara är att jag har svårt att gilla läget i ett samhälle där fok alltid bara NÖJER SIG. Man ska väl ha rimliga ambitioner, dvs jag ska inte drömma om att bli balettdansös eftersom jag inte kan snurra utan att slå ner en lampa och jag skulle väl heller inte smida planer om att bli nästa person att landa på månen, men det börjar bli lite blasé med folk som nöjer sig med första bästa möjlighet och sen tillbringar tiden med att klaga på att det borde vara bättre. NEWSFLASH: man har inte roligare än man gör sig.
Typexempel: om jag inte får det jobb jag vill ha och har riktat in mig på nu så kanske en liten del av mig kommer ångra att jag inte tog det andra som var lättillgängligt men verkade förbannat tråkigt. Men varför ska jag nöja mig med något som inte intresserar mig och som jag inte ens kommer göra bra för att det kommer ha tråkat ut mig efter två veckor när jag vet att jag kan mer och har potential för att jobba med något som jag tycker är kul?
Det är två faktorer som verkar gå igen bland många av mina bekanta och vänner och det är att 1. ha ett jobb man inte trivs med och som man måste släpa sig upp till fastän man vantrivs och 2. ett förhållande med någon man inte älskar eller inte är lycklig med bara för att man inte orkar slå upp.
Ska man bara bråka och klaga på varandra kan man bara inse att man ska gå skilda vägar istället. Och hatar man sitt jobb kan man börja plugga eller söka nya jobb. Det finns liksom vägar ut bara man väljer att ta dom.
Jag orkar inte höra på folk som klagar utan att försöka längre. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar