Äntligen ser hemtentan ut som något som faktiskt går att läsa. Har nackspärr och fyrkantiga ögon och var nära ett sammanbrott en stund när jag lyckades göra arabiska tecken över hela dokumentet. Finns det något mer frustrerande än när man råkar komma emot någon pytteliten tagnent och så sitter man där med allt man åstadkommit krossat i bitar (dramaqueen? Vem? Jag?) och så kommer någon med den briljanta kommentaren "men tryck på samma tagnent igen då?" och man bara "DET SKULLE JAG GÄRNA GÖRA MEN NU VET JAG JU INTE VILKEN DET VAR JAG TRYCKTE PÅ HADE JAG VETAT DET HADE JAG VÄL INTE SUTTIT HÄR MEN TACK FÖR HJÄLPEN!".

Det är exakt samma fenomen som när man tappart bort något (som min kortläsare nu som är spårlöst försvunnen och förmodligen ligger och skrattar ett ihåligt elektroniskt skratt åt mig för att jag inte kan föra över pengar och behöver köpa mat men alla pengarna är på fel konto and I'm lost and lonely) och när man beklagar sig över att man tappat bort något får man höra "vart hade du den sist?" och då känner man hur det bara kokar över inuti och man glömmer allt man lärt sig om att räkna till tio och mental träning och att gå till sitt happyplace och vill bara explodera för att hade man vetat vart man hade den sist skulle man väl bara gå och hämta den där och spara sig själv all tid man lagt på att leta tröstlöst.

 Klockan är kvart över fyra, jag har noll planer för kvällen och skakar i benet efter alla koppar kaffe jag hällt i mig under tentaskrivandet.