det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand, men det är alltid dom som försvann som får oss att ligga vakna trots att vi glömt deras namn, orkar jag så orkar du

Ligger här under min filt, nojar ikapp med Kents alltid lika melodramatiska musik och filosoferar, så som sig bör en tisdagkväll i februari. Har precis läst klart en bok som var både sorglig och hemsk och grinat lagom mycket som vanligt.
Jag bölar helt enkelt enormt mycket nuförtiden. Har väl alltid kunnat pride myself med att jag inte har särskilt nära till tårar och kan skaka av mig det mesta, men den senaste tiden är mina tårkanaler lika känsliga som om jag hällt chili i dom.

Jag gråter sällan över nåt som har med mig själv eller mitt eget liv att göra, men allt annat bölar jag till. Filmer i stilen PS I love you, var och varannan bok jag läser, alla klyschiga TV-program särskilt Extreme Home Makeover, TV-reklamer från SOS barnbyar, barn som far illa, historier jag hör, låtar som påminner om något, hundar som inte har nån ägare... you name it. ALLT. ALLTID.

Det är ju inte så att jag egentligen mår dåligt eller är ledsen, men jag hulkar mig genom dagarna i alla fall.
Det finns ju så mycket att gråta över, och jag har ju tid. Dessutom har jag ju ungefär sju års tår-förstoppning (borde vara ett medicinskt begrepp för alla oss eremiter som är oförmögna att visa känslor) att ta igen, och jag har ju som sagt tid.

Kan ju se mönster, förstås. Jag kanske skulle bli mer av en glädjespridare om jag nångång läste en bok som inte var baserad på en sann historia om barn som blir misshandlade eller människor som tar livet av sig.
Om jag läste en Marian Keyes då och då, eller valde lite fler komedifilmer.

För några veckor sen sa en medarbetare på BRIS till mig "du är så otroligt öppen och glad. När man ser dig tänker man att här finns det inga hemligheter, du är så öppen och ärlig och positiv". Det var en jättefin komplimang men jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt för den definitionen hade jag inte trott jag skulle stämplas med.