om kvinnoproblem

Jag har alltid varit rätt skeptisk till om fenomenet PMS verkligen finns.
För att jag själv aldrig direkt lidit av det. Fram till cirkus nu.

Såhär i vuxen ålder börjar det smyga sig på, minsann. Jag vill böla åt ingenting, jag blir sur på världen i allmänhet och i morse gick jag totalt bananas på att förpackningen med linser faller ur badrumsskåpet hur man än trycker in den. Jag rev av halva kartongen, drämde in den med all min kraft och hör mig själv ryta "JA MEN SÅDÄR DÅ!!!" innan jag liksom inser att jag slåss med ett icke levande föremål.

PMS är liksom den bästa och mest rimliga förklaringen att använda sig av när man som vuxen tappar tålamod eller förstånd. Det är ingen som ifrågasätter det heller.

Man kan liksom inte skylla på tonårshormoner längre, inte heller bortförklara sig med att man är ung vuxen och håller på att ta reda på vem man är. Nu går man liksom inte in i det facket längre, så nu är PMS den enda dugliga bortförklaringen.

Särskilt om man behöver en anledning inför en man, finns väl knappt en karl därute som skulle ge sig in i någon längre diskussion om detta. Karln bara backar snällt och söker skydd så var saken ur världen.

Dessutom går ju allt, precis allt, att skylla på lingonvecka:
humörsvängningar, plötsliga gråtattacker, lathet, att man svalt en hel chokladkaka utan att andas mellan rutorna, trötthet, värk, you name it...

Jag ska verkligen omfamna och ta till mig begreppet PMS från och med nu.