om livet i stora drag

Jag börjar bli läskigt mycket enstöring.
Snart är jag på toppen av min karriär som enstöring, tror jag.
Sitter här i min lya dag ut och dag in i sällskap av en gnagare som ägnar tiden åt att gnaga sönder mina böcker och tavlor.

Tar igen all tid jag varit översocial de senaste tre åren. Har uppriktigt talat stora svårigheter varje gång jag måste lämna mitt trygga hem och göra något så ve och fasa jobbigt som att sminka mig och ta på mig annat än mjukiskläder.

Öppnar knappt skolböckerna förrän veckan innan tenta och klarar mig genom att studera å det grövsta då, får således bevis på att man presterar bäst inför deadline och kan fortsätta med sista minuten-upplägget.

Rör på fläsket ganska mycket.
Försöker hitta tillbaka till mig själv, eller i alla fall något som liknar mig.
Tiden i restaurangbranschen satte sina spår i konditionen. Den norska livsstilen med berg av mackor, Grandiosa-fryspizza och överkonsumtion av öl satte väl också sina spår i immunförsvar och allmänhälsa. De senaste månaderna har jag motionerat halvt ihjäl mig och äntligen börjar det kännas som det är blod jag har i mina blodkärl igen och inte alkoholhaltigt fett. Dör inte andfåddhetsdöden varje gång jag går uppför trapporna längre.

Vet att jag måste börja gå ut och leva.
Men just nu känns tanken på krogsvängen och fester och folk och alla andra åtaganden ungefär som att be om ett epilepsianfall. Just nu lever jag i min lägenhet, och i mina träningsskor och i min sport-bh och på friskisgolvet och ibland runt strömmen. Och när det blir varmare ska jag leva lite på landet.
Vet att jag måste lägga i en högre växel och hänga med i svängarna, vet att jag måste börja vårda vänskapsrelationer. Jag har bara inte vårdat klart mig själv än.

Kan inte bestämma mig för om jag hyllar eller förbannar dagen jag upptäckte Greys Anatomy. Det var liksom pricken över i:t. Jag behöver aldrig gå hemifrån längre, för en hel värld händer på min tv-skärm.

Att en hel värld händer utanför fönstret också känns liksom inte lika intressant längre.