Hello dear ones! Ser att det mot alla odds fortfarande rör sig i statistiken till denna ack så försummade blogg. Synd att jag som pratar så mycket har så lite att komma med. Jag tror jag vuxit ifrån bloggandet.

Lever gör jag i alla fall. Egentligen har livet gått bakåt, som att trycka på rewind-knappen på en gammal video så är man klädd i skrikande färg igen och har öppnat upp utebadet och kan alla rutiner även om man blundar. Skämtar i samma jargong, träffar samma människor, går i samma flipflops och ser fram emot en sommar i våtdräkt. Tillbaka på trygg hemmaplan. Jag jobbar på badet och pluggar. Kanske för mycket av det första och för lite av det sista just nu, men jag har förlorat min simultanförmåga. Den försvann i samma stund som jag köpte soffa.

Livet är mindre, men större också. Mer nöjd med att bara vara. Mer sömn och mindre skutta runt. Mer längtan efter nåt stabilt.

Det är jäkligt kul att läsa igenom bloggen, så den får vara kvar. Får se om det kommer några fler livstecken här. Kanske när jag får råd med riktigt internet hemma. Den som lever får se.