Denna gång infann sig inte den befriande thank-god-its-over-känslan som jag normalt får när jag lämnar Norrpan. Jag saknar mina nära och kära. Blev lite mer hel av dom senaste dagarna. Med ett genomsnitt på 14 timmars sömn varje natt och lantlig koskitsfylld luft är jag som en ny människa.

Nu är det höst på riktigt. Och tydligen är det en storm på ingående. Känns förtryggande med tanke på att detta huset är byggt av virke lika svagt som tändstickor. Har tänt så mycket ljus i lägenheten nu att brandmännen skulle skaka ogillande på huvudet om dom klev in här nu. Och nog med rökelse för att söva en elefant.

 Tar liksom skydd under pläden i soffan och välkomnar hösten.