Åren har gått och åren går och när jag var nitton hade jag allt jag borde haft när jag blir trettio. Vi blev vuxna i förtid, tog allting i fel ordning. Vi borde sett världen och sen landat. Nu blir det liksom väldigt svårt att landa.
Vill inte börja om igen, vill inte skapa något nytt. Vill uppleva allt som upplevas bör och sen när jag blir trettio vill jag packa upp mitt nitton-års-liv ur alla kartonger i källaren i Norrköping och låtsas att det aldrig gick snett, att allt är helt och har klarat sig utan skador tack vare mjuk inpackning och skyddsplast.
Jag är äldre nu. Jag har slagit sönder allt som kan slås sönder och nu sitter jag med alla bitarna omkring mig och undrar hur jag ska laga det. Det finns en gräns för hur länge man kan intala sig att man har guld och gröna skogar. Om vi har funnit lyckan när vi är trettio, då kan jag kanske se tillbaks och tänka att jag var ung och dum. Men upprättelse - existerar det ens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar