Något annat som är märkligt är att gå hem från jobb sent på kvällen, gå genom byen och möta alla som är på väg ut, sitter på gatan i kort kjol och grinar i telefonen, vuxna människor som skriker och ramlar och beter sig som totalidioter.
Det frestar så enormt lite sett ur spiknyktert perspektiv. Och hur många som än propagerar för singellivet och höjer det till skyarna så kommer jag aldrig orka delta i detta spel. Jag kan fint hinka öl, och att festa är jag inte direkt dålig på, men denna konstanta jakt - det verkar bara så tröttsamt och meningslöst.
Gratulationer till mig själv - jag är 22 år, blasè och skittråkig.
Men jag kan inte tänka mig att vakna bredvid nån främmande person med öl-andedräkt och behöva finna på bästa ursäkt för att få denne ut genom dörren fortast möjligt.
Kanske bara borde settle down och gifta mig på direkten. Har min framtid i en vacker tavla innanför ögonlocken när jag somnar och kan se den in i minsta detalj. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. "Use your head and follow your heart"; om det vore så enkelt... Men jag blir aldrig klar och jag är aldrig nöjd.
För två minuter sedan fick jag ironiskt nog kommentaren "du flyr från nåt men du vet inte riktigt vad". Amen to that, hade jag vetat vad hade jag väl ställt mig och stirrat det i vitögat. Konfronterat min fiende, förintat det. Men det är som att se sig över axeln gång på gång utan att det är någon där, ha något på tungan hela tiden men inte kunna forma orden, slitas mellan en vilja att vända tillbaka hem och en vilja att komma längre, vidare, framåt.
Om det är någon som känner sig villig att betala hutlösa summor pengar för terapi åt mig, så bara stig fram. Är du en människokännare som är bra på djupanalyser kan du också hojta till.
PS. Bara ring, när som helst under dygnet.
Jag sover inte, jag jobbar i restaurangbranschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar