Då var den lilla och kalla men koseliga lägenheten uppsagd. Det känns inte fel och det känns inte rätt. Det känns som att jag vill sova i hundra år. Känslan av att inte veta vad som kommer näst är tillbaka. Inte lika fylld av positiv energi denna gången.

Denna gång är det heller inte noe tillfälligt, uttråkande extrajobb eller brist på intelektuell eller mental stimulans jag säger upp mig från, utan faktiskt noe stabilt och en riktig chans som inte växer på träd. Men det är också noe som kräver hundraprocenting motivation och vilja. Och efter många om och men, många tankar inpå sena timmar och väldig massa nagelbitande kommer insikten att min motivation inte ligger i detta, min vilja finns inte här. Och känslan jag har i mig är för stark för att ignorera. Jag vet vad det är som får mig att le, som får mig att känna mig hel. Det är dags att leva det.