I en av Annika Norlins (älskar!) sånger är det en rad som går som detta: "I'm the kind that see sun and brings an umbrella" och tror banne mig det är en mening som verkligen är mig i ett nötskal. Vet att jag må resa tillbaks om en vecka och har således börjat hänga läpp redan nu. Det är ju idiotiskt, men kan inte skaka av mig obehaget i det. Det är som en liten apa som sitter på axeln och viskar in i örat: du trodde du skulle vara glad, du? Tji fick du, ditt dumma fanskap!