Jag tror benhårt på att sånger, dofter eller platser bidrar till en persons välbefinnande. Anledningen till att jag trivs så bra här är för att det mestadels är låga hus i ljusa färger och trä, och att det går vattendrag överallt. Det blåser ju ofta hårt men får feeling av havsluft och att det känns naturnära = fri känsla. Därför vill jag inte flytta till någon storstad nu fastän jag alltid själv trott jag skulle end up som storstadsbrud. Höga hus och betong = instängd känsla. 

Sånger är ännu mer extremt. Exempel: 

Journey - Don't stop believing är totalt Haugesund, för att jag hörde på den i starten när jag flyttat hit och "just a small town girl living in a lonely world" var hela situationen i en enda mening alltså lyssnade jag sönder den första månaderna. 

The Script - The man who can't be moved kommer alltid vara förknippad med slutet av tiden i Turkiet och resan hem för att jag höll på att grina ögonen ur mig till den då.

Regina Spektor - Samson är sommaren och hösten -09 när allt var ett enda stort drama kantat av krossande hjärtan, ungefär. 

Ganska fantastiskt egentligen att man kan slängas tillbaka i en känsla eller ett minne bara genom en sång eller att gå på en viss gata. Fantastiskt, eller plågsamt. Nu har jag filosoferat nog för ikväll så nu ska jag inta soffläge och se på norska motsvarigheten till Halv åtta hos mig och drömma om att bli gourmetkock.