It's official I'm in love. Simone Felice är fantastisk, jag får gåshud av texterna. Vilken jäkla poet som ser ut som som indie-gudens gåva till jorden och sjunger som en också.

Men skämt åsido, idag fick jag en aha-upplevelse. Det var när jag stod och skalade sjutusen ton potatis i köket på restaurangen. Man får väldigt mycket tid att fundera över viktiga saker då eftersom det inte krävs så mycket tankeverksamhet för att skala potatis (ja, jag klankade just ner på mina egna arbetsuppgifter) och då föll det sig som så att jag började tänka på emotionella ting. Eller närmare bestämt, mitt eget pågående experiment som innebär att hålla allt känslomässigt krångel på tryggt avstånd. 

Jag har ägnat mig åt detta experiment ett tag nu och det har väl egentligen mest gått ut på att inte låta någon störande eller energistjälande känsla snika sig förbi och in. Det finns liksom inga djupare känslor här nu som kräver tid. Jag bara flyter och inget är i vägen för mig. 

Och vet ni? Under denna tid har jag varit glad 98 % av tiden. Inte minsta lilla dipp har jag känt av. Det är så man undrar om det är tillåtet att vara såhär glad och tillfreds. Jag blir inte irriterad på någonting, inte ens bilköer och sura kassörskor som normalt brukar tända min stubin på två röda. Förutom potatis med arga små groddar i som inte går att skala. Då sa jag "skitpotatis" högt tre gånger men that's it. 

Känner mig som värsta zen-förespråkarem här nu, men so be it då.