Känner att det är en ordentlig klagosång på väg att bryta loss här. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet när jag är på gränsen att tappa all motivation. Jag vet också att det bara är jag som kan göra något åt det. Men just nu vet jag inte hur eller genom vad.

Avskyr känslan av att stå still och trampa på ett och samma ställe och inte veta åt vilket håll jag ska gå. Vart jag ska ta mig från där jag är nu. Jag börjar lära mig att drastiska beslut och ogenomtänkta idèer inte alltid leder till det bästa, och att jag kanske ska börja ta för vana att tänka igenom saker och ting innan jag kastar mig på ett nytt tåg.

Men att se dagarna rinna förbi och veta att man är så långt man kan komma ifrån det man brinner för, det som skulle ha en större betydelse... det går inte att undgå tanken på att det inte ger någon mening.

- you think you have to want more than you need

until you have it all,

you won't be free