En kille frågade mig igår om jag är andlig. "Eh?" sa jag och då sa han "ja men du har ju sånt där henna-hår som spåkvinnor har och guld på naglarna och så den där tatueringen på ryggen" och då undrade jag lite i mitt stilla sinne hur han kunde veta om den eftersom jag har heltäckande kläder på jobbet men kanske han själv var andlig då och således visste vad som finns under mina kläder.

Sen råkade jag obekväm som jag blev av situationen svara att "jag är kanske lite djävulsk" och då såg han inte så glad ut längre. Men kanske andlighet är en bra väg att vika in på i detta vakum som just nu är livet, inte vet jag. Jag var väl egentligen typ born sceptical men å andra sidan är väl "högre makt" det bästa sättet att beskriva mig på. Storhetsvansinne for the win.