Sitter och är lite i-landsbitter över att allting alltid måste vara en ständig kompromiss. Gain some, loose some. Vinna något tillbaka, bära på saknad efter något annat.

Och så detta med att tiden och dagarna bara går utan att något direkt händer. Laga matlådor, jobba, äta upp maten, gå hem, göra nya matlådor, sova, snooza, gå på jobb, träna lite halvhjärtat mest för samvetets skull, se på tv, gå på mainstream uteställe på helgen, sova bort sin lediga dag.

Cirkeln fortsätter -> fattig pensionär -> benbrott -> död.

När motivationen är borta dansar rastlösheten på bordet, ain't that the sayin'?