Jag har aldrig försökt så mycket att hålla mig positiv som nu, men minns inte när jag sist hade såhär stor brist på positivitet. Jag får inte utlopp för någonting, jag går bara upp och till sängs på automatik.

Igår körde jag fel när jag kom från Linköping in i Norrköping (fråga inte hur, skyller på trötthet) och insåg att jag kört mig själv till Vrinnevisjukhuset klockan halv ett en måndagsnatt. Det kan ju omöjligt vara ett bra tecken.