Bloggar är till för att vara bitter (tycker jag) och idag är jag verkligen bitter. Jag har god lust att slå käken ur led på mig själv bara för att då kanske visdomstanden chockas till att ligga stilla och lugn. Jag har aldrig haft en sån här tandvärk i hela mitt liv. Jag har aldrig ens haft minsta lilla hål i en tand. Jag GILLAR till och med att gå till tandläkaren för att jag blir så ego-boostad av allt beröm jag får.

 

Nu vill jag gå i ide för att slippa vara vaken och ha ont. Jag kan inte äta lussekatt för jag kan inte öppna munnen så mycket att den går in. Jag får bända upp käken med handen för att kunna borsta alla de andra stackars oskyldiga tänderna som får lida för att visdomstanden från helvetet är sadist och vill förstöra för alla sina tandkamrater.

 

Börjar känna nån sorts sympati för folk som haft hål i tänderna. Har kommit fram till (den mycket logiska) slutsatsen att den onda tanden trycker på någon nerv som går till känslocentrum i min hjärna och att det är därför jag känner mig så överdrivet känslig. Jag har satt mig ner och grinat som en hjälplös unge tre gånger på fem dagar och igår hade jag världens meltdown, och riktigt kände i varenda cell i min kropp hur jag förvandlades till en psykotisk labil kvinna. En sån som man läser om i böcker. En sån vars man hittas mördad i lägenheten efter att kvinnan haft PMS-utbrott.

 

Tandvärken som trycker på min känslonerv (sa ju att det var helt logiskt) i samband med senaste veckans PMS har brutit ner mitt riktiga jag och lämnat kvar ett stycke hysterisk kvinna i fosterställning som börjar grina så fort nån öppnar munnen.

 

Fjorton noll noll tandläkartid fjorton noll noll tandläkartid fjorton noll noll tandläkartid går per automatik som ett mantra i huvudet.