Jag har överlagt lite med mig själv och kommit till slutsatsen att jag är lite av en "teacher's pet".

Eftersom jag satt i system att åka till Campus så lite som möjligt och hemskola mig själv genom utbildningen kanske fenomenet inte är så farligt och läget inte så kritiskt för tillfället men de gånger jag är på seminarium får min arm som spasmer och flyger i luften även om hjärnan inte skickat någon räcka-upp-handen-signal.

Jag kan liksom inte stoppa mig själv.
Jag är som en sjuåring när det gäller handuppräckning i klassrummet. Jag bara väntar på att det ska börja växa nya mjölktänder i munnen på mig så att jag kan tappa dom och flina med en stor lucka där framtänderna borde sitta. Blir otålig när jag inte får ordet.

Jag bävar för den dag jag faktiskt hör mig själv ropa "fröken, fröööken!" och vifta med armen i luften och hoppa upp och ner på stolen i barnslig extas över att få uppmärksamhet. Kanske borde man göra karriärbyte, skola in sig i nån bransch där man får predika inför folk. Präst vore ju inflytelserikt och bra, men innan jag biktat mig färdigt skulle det redan vara dags för pension.

Jag måste vänja mig av med detta innan jag är färdigutbildad lärare. Annars kommer jag stå framme vid min kateder, med pekpinne och rött äpple och allt, och besvara mina egna frågor innan barnen ens hunnit lyfta handen. Jag kan se det för mig:

- Jaha, barn, vad är två plus två? JAG VET, JAG VET! Fyra! Jag kunde!

Man måste veta sina begränsningar liksom.