jag vet hur man flyr från ensamheten men jag vet inte hur man stannar kvar,

En av mina bekantskaper har snöat in på psykologi och personlighetsanalyser och skickade mig just en länk om "Commitment Phobia" (translation för osmarta svenskar = fobi för att binda sig) och först småskrattade jag lite för mig själv, sen insåg jag att jag skulle ju kunna varit typexemplet på detta i cirka halva mitt liv:

"... people with commitment phobia, 9 times out of 10 have most of their symptoms because they’re ‘working themselves up’ in anticipation of something happening."


Det gör ju jag. Big time. Jag hetsar upp mig själv i väntan på att saker och ting ska panga igång och hända, helst så till den grad att jag inte kan sitta still. Hmm.

Sen fick jag som pricken över i:t en egenställd diagnos på mig själv: "du styr automatiskt bort från saker som kommer att ta mer än några månader av din tid. När saker blir seriösa har du avslutat det. Du tycker om att alltid ha kontroll över tiden".

Det är ju spot on. Jag tycker inte om när saker hinner bli långtråkiga. Jag tycker inte om när saker blir en vana. Då får man inga små kickar eller förväntansfulla fjärilar längre. Jag älskar ju små kickar. Och jag avskyr slentrian. Jag har vardagsfobi, om det finns någon sådan term. Det är ingen bra egenskap, men det står såhär i artikeln också:

"... don’t worry, you’re definitely not alone!"

Och det är ju positivt. För mig. Då finns det andra stackars satar som inte heller vet vad "långsiktigt" innebär. Ska starta Facebook-grupp, Vi som räds allvaret. Amen.