Det känns som jag sitter och väntar på domedagen. Jag är i limbo. Det finns inget mer frustrerande än att inte kunna styra själv. Jag är liksom van vid att vara chaufför och ta mig fram fort men nu sitter jag i en mental trafikstockning. Att sitta och vänta på ett svar utan att kunna göra nåt som ger lite action... inte min kopp med te.
Min nya lägenhet, det vill säga om jag tar den, det vill säga om jag kommer in på skola eller får ett jobb, har snorgröna skåpluckor, snäckor på tapeterna och linoleumgolv. Jag kommer att kunna presentera mig som 70-talshippie. Utan soffa, TV, kaffebryggare etc of course.
Romantiserar det bohemiska, icke-materiella livet all in. You know me. Lever på kärlek och kickar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar